-

en stor eloge ( hm, stavas det verkligen sa? ) for er alla som har syskon i trotsaldern, mellan 3-6 ar, och klarar av det. for lite mer an 3 manader sedan fick jag en lillebror pa 4 ar. en lillebror som vacker mig 7 pa morgonen pa helgerna, gommer mina vantar och skor vid varje tillfalle han far, skriker sa fort jag inte later honom kladda play-doh over hela huset och skriker nar jag inte later honom sla katten fatboy med sina plastbilar. pa dom har 3 manaderna har jag helt och hallet bestamt mig for att aldrig skaffa barn. jag har lart mig att jag ar, och kommer alltid vara, helt urusel med barn. forut trodde jag att jag bara hade daliga dagar, som den dar gangen forra sommaren nar jag var och spelade minigolf med sara, oskar och jenni, och nastan borjade braka med en liten 4-aring (eller justja, hon var ju 7...)  men nu har jag verkligen forstatt att det dar med barn och jag ar nagot som inte gar ihop. precis som visas svaga sida ar matte, eller kanske historia och sant, sa ar min svaga sida barn. jag kan inte hantera dom, jag kan inte prata deras sprak liksom. jag tror det beror pa att jag ar yngst i min familj och fortfarande ar den dar lilla skitungen pa 2 ar (som gor en massa mysko saker pa familjens videofilmer fran nar hon var liten...) i huvudet. barn far mig att forsta att jag inte ar liten langre, utan faktiskt nastan ar vuxen pa riktigt. och det skrammer mig litegranna.

sammanfattning; jag kan inte, och kommer aldrig kunna, hantera barn.

var i varldens storsta julaffar idag. det var magiskt!

och om 3 min borjar sex and the city. sen blir det desperate housewives och family guy. yeeeeha.

saltwater taffy i mitt hjarta..

byeee.