-

vet inte om det är tenta-nerver, pms eller bara trötthet som får mig att sitta och böla över nyheten att rusty har dött. egentligen är det nog lycka, då han har det så mycket bättre nu. rusty var familjen ward's hund som jag tillbringade många fina timmar med. kämpade som ett djur för att få honom till veterinären när han hade skabb och kliade sönder sig så han blödde (jag vann till sist och lyckades övertala djurplågaren scott att åka till veterinären), och gav honom rent vatten varje morgon. var ute och gick eller brottades med honom när jag var rastlös och hade överskottsenergi, och när ingen annan hade varit ute och gått med honom eller gett honom kärlek på flera dagar. kommer alltid ha ett ärr på min vänstra arm efter en vild lek med rusty. han var som en stor nallebjörn som man kunde kramas med dom där dagarna som var lite tyngre än alla andra, och man kunde alltid skylla på rusty när det hördes läskiga ljud i huset. även fast jag vet att jag ändå aldrig skulle träffa rusty igen, så är jag ledsen över att veta att jag aldrig kommer kunna klappa på honom. men jag är nog ändå mest av allt glad över att han inte finns kvar på whispering oak tillsammans med scott längre, utan får vara i nangijala istället.

rip älskade rusty
(kunde inte hitta något bättre kort på hundkraken..)